måndag 12 november 2012

Del 3


Efter att jag legat i respirator i 4 dagar så lägger dom Billey på mitt bröst, dom ville väl se om det fanns något i mig som kände igen honom, då hade det runnit en tår från mitt vänstra öga och jag hade lett med höger mungipa, det var ett gott tecken enligt läkarna (men det var inget dom sa då)

Lånad av nätet
Läkarna sa till mina anhöriga att dom har ingen aning om hur jag kommer att vara när jag kopplas bort från respiratorn.

Det som hände var att jag glömt allt från barndom till den dagen, jag visste att jag hade ett barn och jag kände igen mina närmsta.

Jag fick lov att lära om allt från början, gå, läsa, räkna, klä på mig, gå på toaletten, duscha, laga mat, ja precis allt,jag ville ju hemskt gärna gå ut och gå promenad på området runt sjukhuset, då fick jag en uppgift....att kunna knyta mina skosnören själv, sen kunde jag få gå ut, oj så jag övade :), en rolig episod var när jag skulle få duscha själv...med Patrik vaktandes bredvid inne i duschen med gummistövlar på-satta, så frågade jag ju honom hur man fick igång vattnet, han svarade "genom att vrida på den kranen" och då gör ju jag självklart det med munstycket riktakt mot honom :), han skriker Stäng av, men jag vet ju inte hur, till slut lyckades jag stänga av vattnet, men Patrik var blötare än jag :), jag blev boendes på sjukhuset i 2 månader, sen fick jag komma hem, det gick ca en vecka så fick jag ett stort Grand Mal anfall "epilepsi" blev sjukhuset igen och en massa prover, det konstaterades att jag hade epilepsi och fick börja med medicin, sen krampade jag en hel del innan de fick ordning på medicineringen.
Lånad av nätet

Tyvärr i allt detta med att mitt minne försvann så kan jag säga att det finns några saker som klamrade sig kvar, det var dom dumma sakerna som hänt, jag blev våldtagen när jag var 12 "skulle fylla 13 det året" första gången var på sommaren på vårt landställe vi hade, jag skulle ut och plocka smultron och var i skogskanten den andra gången var han så fräck att han gjorde det i mitt sovrum, usch så jag skämdes och tyckte synd om mina föräldrar, "vad hade jag gjort " det var vad jag fick inpräntat i huvudet av den personen. Det tog många år innan jag förstod att jag inte gjort något fel, jag var 25 den dagen jag vågade berätta för mina föräldrar och sen även min bror, han var den som tog det hårdast, jag fick se till att han lovade mig att han inte skulle göra den här personen något "men han sa upp bekantskapen med honom", jag lider med alla som råkar ut för en våldtäkt, man är så utlämnad.

Sen 1992 började jag få ont i leder och känna mig sjuk hela tiden, ibland hade jag så ont så jag inte kunde klä på mig själv, jag gick till vårdcentralen, dom tog prov och samma svar hela tiden, det är nog influensa det går över, jag började ju tro jag var inbillningsjuk, sen 4 år senare 1996 så var det en läkare där som ordnade en remiss till reumatologen på Karolinska i Solna, och där konstaterades att jag hade SLE, fick broschyrer och rådet att kolla på Internet om sjukdomen, fick även cortison och Plaquenil "malaria medicin" Shit, skulle inte läst om det, då stod det att man typ hade 10 år kvar att leva, som tur är så har den informationen blivit bättre.

18 kommentarer:

  1. Ja du gumman du har råkat ut för en hel del, jag tycker du är en enormt stark person som fortfaradne idag kan ha kul o skratta över mycket i ditt liv och tillsammans med oss o vårt.

    Älskar dig massor

    SvaraRadera
  2. Sv: Tack så jätte mycket!

    I dag känns det mycket bättre, även fast saknaden fortfarande finns hos mig!

    SvaraRadera
  3. Jo..du har varit med om en hel del...mer än vad en människa ska behöva vara med om...jösses :(

    Tillönskar dig en fin kväll...!

    SvaraRadera
  4. Fy, vad mycket tråkigheter! :(
    Tror mycket av dina sjukdomar faktistk bottnar i den där händelsen med våldtäkten också faktiskt...
    Sådant sätter mer spår än man kan tro, och även om det kan verka konstigt att koppla ihop stroke och SLE med tankar, och skuldkänslor man burit på, så är det faktiskt ofta så att det hänger ihop.
    Mår inte själen bra, så gör inte kroppen det heller.
    Tur att du har så mycket humor! - Det räddar det mesta faktiskt!
    Kärlek till sig själv, sin kropp, och till andra är också väldigt viktigt.
    Och att kunna släppa den skuld, som man alltid tar på sig när något sådant där händer. - Även om man inte har ett uns skuld själv...

    SvaraRadera
  5. Så mycket hemskheter i ditt liv, men du har klivit stark ur ut ur det svåra och får förhoppningsvis ett bättre liv nu...
    Kram vännen***

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja sle kliver man inte ur det lever man med eller dör med

      Radera
  6. åhhh det griper en det su skriver och du lämnar inget! starkt gjort att berätta allt!!
    KRAM♥

    SvaraRadera
  7. Livet är inte rättvist vännen.
    Tänk att en människa ska behöva råka ut för så mycket.

    Var rädda om er du och Kenneth

    Kram Arne

    SvaraRadera
  8. vad hemskt livet kan vara, det är ju inte meningen att en del ska få allt och andra ingenting
    sänder dig extra kramar <3 <3 <3

    SvaraRadera
  9. Vad du har varit med om.. Fint av dig att dela med dig. Kram

    SvaraRadera
  10. Oj, vad mycket lidande du varit med om. Svårt att överhuvudtaget förstå eller sätta sig in i...
    Vilken kämpe du är!!!

    Stor kram Cecce

    SvaraRadera
  11. du har varit med om mycket du, men det var lite roligt om att du sprutade ner patrik med vattnet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har vi skrattat åt efteråt många gånger :)

      Radera
  12. Och här går man och klagar på trasiga axlar, armbågar, höfter och fötter... Hjälp vad du har varit med om!! Kram

    SvaraRadera
  13. Fick en tår i ögat nu, du har inte haft de lätt.
    Kram

    SvaraRadera